Matilda Carlsson

Kommer ni ihåg när man var liten? alltså i den där åldern då man gick i 5:an, 6:an och skulle skriva ner på ett papper sådana saker som man var bra på, och sådana saker man var dålig på? Den tiden av mitt liv skulle jag låtsas vara sådär självkritisk och skriva ner en massa saker som jag egentligen inte tyckte jag var särskilt dålig på men inte skriva ett jäkla jota på vad jag var bra på, för att "jag kunde inte komma på något jag var bra på" trots att det fanns en miljon saker jag var bra på.

När jag tänker på det nu i efterhand så är det nästan tvärt om, jag vet att jag är bra på hur mycket som helst och trots att jag inte är särskilt duktig på att vara tyst, tänka innan jag pratar eller prata känslor så är det ändå någonting som jag inte är urkass på, jag kan ändå bemästra det när jag verkligen vill. Men en sak finns det, som jag är riktigt, riktigt dålig på och det är kärlek. Inte den typen av kärlek som handlar om familj eller mina vänner. Utan den typen av kärlek som handlar om förhållanden.

 

När jag tex. umgås med min lillasyster och hennes pojkvän så förvånas jag alltid över hur genuit mycket dom litar på varandra, hur dom kan öppna sig för varandra om allting. Det sitter inte i mig. Det sitter inte i mig att lita på någon längre, det sitter inte i mig att öppna upp mig för någon som lika gärna kan dra med alla mina hemligheter och hela mitt jobbiga, fucked up förflutna. Om man aldrig kommer under skinnet på mig så kan man heller inte göra mig illa, och det är så jag fungerar. Jag tror att alla jag träffar kommer vilja göra mig illa i slutändan. Så börjar jag få känslor för någon så begraver jag det så djupt inom mig själv och försöker förtränga att jag ens kände någon från första början.

 

När jag hör ordet "fuckboy?" (eller player för att ta båda könen) så tänder jag till på en sekund, för det finns ingenting i hela världen som äcklar mig, gör mig mer förbannad och mer ledsen än folk som leker eller rent av inte bryr sig om andra människors känslor, som inte förstår att det inte är okej att såra någon annan, som tror dom har rätten att bolla med någon annans hjärta. Problemet är bara att jag bara antar att alla är likadana så jag kastar alla över stupet, därför att jag är för rädd, jag är för rädd för att bli sådär jävla ledsen igen. Jag är så jävla rädd för att bli sjuk igen, jag är så jävla rädd att gråta varenda dag. Så det är inte värt att ta chansen, för 50/50 att kan det bli likadant igen och jag vet fortfarande inte om jag har tillräckligt med kött på benen för att klara av det igen.

 

Jag är alltid den personen som pratar högst, driver mest, aldrig kan ta någonting seriöst just därför att jag kan inte ta seriösa samtal, jag skämtar bort det. Precis som jag gör med kärlek, jag skämtar bort det, låtsas som det inte existerar. Så om jag någon gång skulle börja få känslor för någon så säger jag aldrig det, utan skämtar bara bort det.

 

Så om jag kunde gå tillbaka till lilla Matilda Carlsson i 5:an, 6:an så skulle jag sudda bort allt skrivet, fyllt på med saker jag var bra på men skrivit en sak jag alltid varit riktigt, ritkigt dålig på - kärlek.